Labecula

Vill inte plugga. Vill krypa ihop i min säng och stanna där resten a helgen, men icke, för jag har måste skriva en uppsats om hälsovårdsreformen i USA. Fast nåja, det finns ljuspunkter, som att den ska skrivas på engelska (vilket gör det hela lite roligare) och att man kan sitta och sörpla te samtidigt som man tänker.

För övrigt har jag mer metall i örat än vanligt, Karinen och jag var modiga_flickor_91 och skrek inte. Karin var nog modigast, min gjorde inte alls så ont som jag hade föreställt mig. Enda effekterna jag har märkt hittils är en viss darrbenthet och att det känns lite skumt i örat. Ungefär som när man har lätt huvudvärk, fast bara i örat/käken. Spännande!

Ganska orelaterat: Lily Allen - Not Big

Eftersom att jag har länkat till låtar i mina senaste två inlägg så tänker jag fortsätta med det ett tag till. Det kan få bli en fin liten tradition tills jag glömmer bort det.

Damien Rice - Rootless Tree

Idag har vi hårt arbetande teatrare tittat på tre styckan ca 50 min långa filmer om mode, från renässansen fram till nutid. Hade det inte varit så pass intressant som det ändå var så hade jag nog somnat. Sedan hade vi "friluftsdag" vilket är samma sak som "gå hem", i synnerhet när det är så pass kallt som det är. Nåja, jag promenerade ju hem i alla fall, det är bättre än ingenting.

And now for something completely different...

Det är skönt när människor låter bli att göra en besviken. Håller sina löften, alltså. Egentligen så är det väl något som man ska kunna förvänta sig, att man gör så som man lovat, men när den tilltron saknas är det väldigt skönt att människor inte lever upp till de dåliga förväntningarna. Lite som när man tittar på en film som man har hört inte ska vara jättebra, och blir glatt överraskad när den visar sig vara helt okej. Låga förväntningar gör det lättare att se de bra sakerna.

Egentligen borde jag kanske göra det till en vana att aldrig förvänta mig något från någon, det vore i alla fall ett enkelt sätt tt undvika att bli besviken. Om det är realistiskt är dock en annan femma, jag misstänker att jag är lite för ivrig.

- Fy helvete vad kallt det är ute!!!
- Den remixade versionen av Heresy är rätt skön.
- Jag och Karin har en appointment på Pleasure kl 14.30 på lördag. Det är läskigt.
- Jag ser fram emot Noliamässan och UF-mässan i eftermiddag.
- Fever Ray är typ Gud.

Trött som döden, vinterns korta dar är långa i år.
Orkar orkar orkar inte fortsätta på det här viset. Det går inte.
Om inget ändras går jag sönder.

För övrigt, fin låt:
The Temper Trap - Love Lost

Torsdag. Jag förstår inte riktigt hur torsdagar, trots att det är en av de dagar som vi går kortast tid i skolan, ändå lyckas vara så tärda. Det kanske har något att göra med en viss frustration över att det inte är fredag riktigt än, vad vet jag. Idag var i alla fall en förhållandesvis trevlig torsdag, vi hade redovisningar om 1900-talets -ismer och alla (förutom min grupp, haha) hade gjort väldigt fina och kreativa redovisningar. Surrealism, en drömvärld bara för dig! Sedan fick vi sluta rätt tidigt också, is nice.

Nu väntar jag på att pappa ska komma med kinamat. Nom nom nom...

Ja, Krunegård uppfyllde sannerligen förväntningarna igår även om jag (liksom de överförfriskade och högröstade unga männen bakom mig) tyckte att han kunde ha spelat Samma Nätter Väntar Alla. Men sedan spelade han Stjärnfallet, och efter det är allt förlåtet. Måste säga att jag är sjukt imponerad bandet, i synnerhet trummisen förtjänar alla lovord han kan få. Snygga glasögon hade han också, tillråga på allt.

På tal om glasögon ska jag åka och kika på sådana idag, och på stövlar. Sedan ikväll blir det besök på Sveateatern för att se på Signalfel. Inget jävla äckelgos för mig på Alla Hjärtans Dag med andra ord, sådan kapitalistpropanda kan andra få gå på. (Ja, idag är jag bitter_singeltjej_91. Men det är ok.)

Dagens humör: Neutralt glad. Pepp inför kvällen!

Dagens borde: Öva dragspel, men vettefan om jag hinner det idag...

Dagens frisyr: Nytvättat och okammat just nu.

Dagens klädsel: Jeans och t-shirt.

Dagens planer: PA-möte, sedan Krunegård!

Dagens vill ha: Kladdkaka (som är på gång i ugnen!)

Dagens längtan: Till kvällen. Krunis!

Dagens beroende: Socker.

Dagens tråkigaste: The genreal shittiness of some things. Men fuck it.

Dagens personer: Hon med håret på OS-invigningen. Fantastiskt.

Dagens irritation: Inget speciellt egentligen. Mig själv, kanske?

Dagens kommentar: Har inte träffat några andra än mina föräldrar än så länge, så att eh.

Dagens låt: Splitting the Atom

Dagens vän: Karin och Jessica som kommer hit snart.

Dagens onyttiga: Kladdkaka!

Dagens dryck: Mjölk.

Dagens middag: Inte ätit något än.

Dagens bästa: Heligoland. Jag vill ligga med den.

Dagens sämsta: Att Heligoland är en skiva och inte en person, och därmed lite svår att sexa.

Dagens babe: Markus Krunegård!

Utan att höja upp förväntningarna alltför mycket kan jag nog säga att den här helgen har potential till att bli grym. Krunegård på Aveny imorgon, Signalfel på Sveateatern på söndag, men först en riktig slapparkväll med Sims 3 och Six Feet Under. Kanske att jag är försöker slänga ihop ett litet bakverk av något slag, men vi får se hur det blir med det. Det bästa av allt är ändå att jag inte har något skolarbete att oroa mig över. Grymt skönt!

Det här är ju sjukt, man tycker att man borde kunna lite på att folk gör saker som de har sagt att de ska göra. Att ens behöva tvivla på något så trivialt är bara fel. No need to worry just yet though. Men det är lättare sagt än gjort.

Det är märkligt, varför sitter jag och lyssnar på musik som framkallar dåliga minnen av forna känslostormar? Jag är nog lite av en emotionell masochist, konstnärssjälen i mig måste få näring på något sätt. Kopplingen mellan misär och kreativ genialitet är sedan länge fastställd, ingen konst utan lidande!

Gårdagskvällen hemma hos Emma (GAAAH! Dö, Spotify-reklam, dö! Men aja, det är gratis, man borde inte klaga) var väldigt trevlig, ekologisk folköl smakar som vanlig folköl fast snällare. Mindre trevligt var det att samtliga familjemedlemmar fick för sig att det var en jättebra idé att stå i korridoren utanför mitt rum och prata i telefon eller med varandra klockan 10 imorse. Varför?

Dagen har tillbringats med helgrep på kvartersteatern, vi lade de sista scenerna och firade med god frukttårta. Och så sjöng vi också! Väl hemkommen inhandlades ekologisk folköl (jag vet, jag är en liten tönt) på City Gross, och snart är det middag (tacos!). Lyssnar just nu på Vampire Weekends senaste skiva, den känns lite mer flippad än deras förra. Det här var min första genomlyssning, så än kan jag inte avgöra om det är bra eller inte. Jag tror dock inte att den kan mäta sig med storheten hos deras debutalbum, men det är å andra sidan inte så lätt heller.

Vad har hänt med min hjärna? Det känns som att min förmåga att uttrycka sig är ungefär i nivå med en hjärnskadad säl.

Är hemkommen från Scen Sundsvalls föreläsning/workshop om arrangörskap, en mycket inspirerande tillställning må jag säga. Det är så olika det där med föreläsningar, det kan så lätt bli träligt och trist men ibland (som idag) blir det så himla rätt. Jag kände att vi dels fick bra verktyg och rent praktiska tips att tänka på inför arrangörskapet, men även (och kanske det viktigaste av allt) en bra grund för gruppen att kunna arbeta kreativt tillsammans. Vi började redan under mötet fundera på idéer till arrangemang och jag känner mig verkligen supertaggad inför det här.

Vaknade kl kvart i åtta imorse, eller "blev väckt" snarare men jag var pigg och utvilad så det gjorde inget. Jag älskar att stiga upp när man känner så, särskilt när man inte börjar på flera timmar.

Gårdagenskvällen på pipeline var trevlig, fast bandet var i ärlighetens namn inget att hetsa upp sig över. Musiken var väl helt okej men sången lämnade övrigt att önska, och låttexterna... herregud. Det kan vara en idé att behärska språket man skriver på, men det hade uppenbarligen inte vem det nu var som skrev deras texter fattat. Textrader såsom "Learn me how to fly" är helt enkelt för fel för att få finnas. Det heter "teach" när det handlar om att lära ut, hur svårt kan det vara?

Kan man inte engelska får man skriva på svenska. Grrr...