Sjuttiofem
Det här inlägget, skrivet av Isabella Löwengrip i debatten angående om det kan ses rimligt att vi ska jobba till 75 års ålder, känns tämligen verklighetsfrånvänt. (Och ja, jag vet att jag är några dagar sen angående det här och att mediestormen förmodligen kretsar kring något annat nu (för något är det ju alltid!) men ibland tar det ett tag innan tankemaskineriet börjar rulla.) Personligen har jag inget emot henne (att basha Blondinbella känns väldigt 00-tal), hon verkar vara en driftig och smart tjej eftersom det helt uppenbart går bra för henne, men det som stör mig något så jääävest i den här texten är hennes totala brist på inlevelseförmåga och verklighetsförankring.
.
Visst, du jobbar och tycker det är jättekul. Nu. Du kanske kommer att tycka samma sak om 50 år, kanske inte, men det förändrar inte det faktum att det som funkar för dig inte funkar för alla. Det som gör en person lycklig i själen kan vara rena mardrömmen för en annan.
.
Den krassa sanningen är att alla kan inte vara entreprenörer eller "välja en karriär som känns kul". Nog vore det fins om det vore så, men det finns många yrken som inte är speciellt utvecklande, givande eller allmänt party men som likt förbannat behövs i samhället ändå.
.
Tids nog blir vi nog alla utslitna, oavsett om vi jobbar för att leva eller lever för att jobba, men att vifta bort de som protesterar mot tanken att vi ska vänja oss vid idéen att jobba till 75 med ett "Det är väl bara att byta jobb!" visar på ett bristande klassperspektiv och en stor okunskap om hur arbetsmarknaden fungerar.
Kommentarer
Trackback
