Labecula

.

Jag brukade inte gilla minimal. För repetativt, fnös jag (ungdomens dåraktighet).

Det smög sig på. Rytmen äter sig in tills du saknar all användning av det som eventuellt (har du någonsin sett det?) innanför pannbenet och kroppen gör jobbet. Det sitter i axlarna, tror jag. Det som förut lät repetativt blir nu ett metodiskt klättrande, ett intrikat mönster, medvetet tuffandes fram mot total upplösning, eufori, extas. Rytmen och melodin är allting. Det stora leendet på läpparna (look at the smile on your face!) är den enda delen av dig som finns kvar.

.

Klyschigt som fan men he e sant jö