men hur svårt ska det vara?
fuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuckfuck
.
Har ont i huvudet. Är hungrig. Har ingen frukost hemma. Apotek och mat finns därute i den sex grader varma och gråmolniga världen. Bakisångesten, åh gud. Ömkar mig riktigt i känslan av att det är mest synd om mig i världen (vilket det naturligtvis inte är) som ligger där som ett litet djur i magen, biter och gnager.
.
Äh, skärpning. Jag vet att allt kommer kännas mycket bättre bara jag kommer ut. Upp med mig!
.
Gårdagen var i vilket som helst kul, jag sjöng karaoke och gick på gaybar för första gången (och troligen inte sista för något av dem)
Carny
detta var min fredagskväll
.
Jag brukade inte gilla minimal. För repetativt, fnös jag (ungdomens dåraktighet).
Det smög sig på. Rytmen äter sig in tills du saknar all användning av det som eventuellt (har du någonsin sett det?) innanför pannbenet och kroppen gör jobbet. Det sitter i axlarna, tror jag. Det som förut lät repetativt blir nu ett metodiskt klättrande, ett intrikat mönster, medvetet tuffandes fram mot total upplösning, eufori, extas. Rytmen och melodin är allting. Det stora leendet på läpparna (look at the smile on your face!) är den enda delen av dig som finns kvar.
.
Klyschigt som fan men he e sant jö
Cork
Igår åkte jag och Amanda till Cork en sväng. Tänkte att det var dags att se lite mer av den gröna ön, något som kan vara lite motigt att ta sig för när det är så bekvämt att hänga här i gamla goa Dubban. Dock tog vi oss slutligen iväg, och det var lätt värt det!
Crane Lane, fett mysigt ställe med inredning a la 20-talsbordell.
Turistminne från Cork i form av snygg affisch.
the kids on my block are so nice
Går uppför Gardiner Street med Amanda och tänder en cigg, en grupp unga tjejer sitter på en trappa när vi passerar.
"Ey, you got a spare smoke?"
"No, sorry"
"... Scabby bastards!"
när en minst anar det
Var ju tänkt att gårdagen skulle bli en lugn kväll men så var väl inte riktigt fallet. Där satt vi på en vadderad bänk i technodunken och konstaterade att "det här är nog dippen" men sedan kom vändningen i samma veva som tolvslaget markerade slutet på otursfredagen.
Idag har vi följaktligen inte tagit oss för mycket vettigt, men första avsnittet på andra säsongen av Game of Thrones hanns i alla fall med. En bild på Jon Snow är på sin plats, tycker jag.
one day
Feb 19 - April 13
Nästan två månader sedan senaste blogginlägget, det liksom bara blev så. Inte så att det inte har hänt något sedan dess. Lite kort sammanfattat har jag bland annat varit i Berlin, fått besök av Emma, sagt hejdå till Jackie som åkt hem till Brasilien (orutinerat, tycker jag), lärt mig mer eller mindre nödvändiga ord på portugisika (eu nao falo portuguese, peixinho), elektrodansat, fått besök av mina fina flickor och mycket mer!
.
I måndags fick jag ett brev, idag skrev jag ett brev. Någon sorts kosmisk balans, måhända? Eller så är jag bara en liten fisk ute på djupt vatten. Att sharing is caring vissgte vi, och de fyra bästa sakerna i livet ska enligt mina källor vara att äta och resa. Tänk på den.
.
Fredag den 13:e idag också (i och med att klockan är inne på det nya dygnet). Dagen jag kom till Dublin var också det. Coincidence? I THINK NOT.
