Now our lives are changing fast
Sista natten i studentrummet. Påminner mycket om när jag först flyttade in, de kala väggarna, sättet alla ljud blir stora eftersom det inte finns något stoff som kan absorbera dem. Inga saker som ligger och skräpar på skrivbordet, bara datorn på en naken yta.
Sista natten i Umeå. När det är dags att säga farväl blir jag alltid sjukt sentimental, och det här var naturligtvis inget undantag. Egentligen är det inte själva separationen som får mig att bli blödig, utan det faktum att alla känslor som varit knutna till den specifika platsen/tiden/personerna kommer upp till ytan och blir olidligt påtagliga. Och det är klart att under ett år har det hänt mycket, både bra och mindre bra. För ett år sedan tog jag studenten, det känns som om det vore nyss men på samma gång som att det är en evighet sedan. Jag var samma fast en annan.
Imorgon bär det av till Sundsvall som, hur jag än vrider och vänder på det, är min födelse- och uppväxtstad och därmed alltid kommer att vara en speciell plats för mig. Även om det är tråkigt att säga hejdå till Umeå eftersom jag har älskat platsen/tiden/människorna här känns det faktiskt inte enbart ledsamt utan även hoppfullt för att jag vet inom mig att den här sommaren kommer att bära med sig en massa fantastiska saker som jag inte har en aning om än, och jag ser fram emot att få se vad livet kommer att överraska mig med.
Sundsvall (min hemstadshelvetegullbebishora som jag älskar att hata och hatar att älska) är onekligen hemma på ett sätt som blir tröttsamt i längden, men nog gör sig bra över en sommar. I augusti stundar nya äventyr, men fram tills dess känns det skönt att bara få slappna av i lugn och ro, med lite avbrott för peace & love. Som vi säger här i Sverige: sweet!
Sista natten i Umeå. När det är dags att säga farväl blir jag alltid sjukt sentimental, och det här var naturligtvis inget undantag. Egentligen är det inte själva separationen som får mig att bli blödig, utan det faktum att alla känslor som varit knutna till den specifika platsen/tiden/personerna kommer upp till ytan och blir olidligt påtagliga. Och det är klart att under ett år har det hänt mycket, både bra och mindre bra. För ett år sedan tog jag studenten, det känns som om det vore nyss men på samma gång som att det är en evighet sedan. Jag var samma fast en annan.
Imorgon bär det av till Sundsvall som, hur jag än vrider och vänder på det, är min födelse- och uppväxtstad och därmed alltid kommer att vara en speciell plats för mig. Även om det är tråkigt att säga hejdå till Umeå eftersom jag har älskat platsen/tiden/människorna här känns det faktiskt inte enbart ledsamt utan även hoppfullt för att jag vet inom mig att den här sommaren kommer att bära med sig en massa fantastiska saker som jag inte har en aning om än, och jag ser fram emot att få se vad livet kommer att överraska mig med.
Sundsvall (min hemstadshelvetegullbebishora som jag älskar att hata och hatar att älska) är onekligen hemma på ett sätt som blir tröttsamt i längden, men nog gör sig bra över en sommar. I augusti stundar nya äventyr, men fram tills dess känns det skönt att bara få slappna av i lugn och ro, med lite avbrott för peace & love. Som vi säger här i Sverige: sweet!
Kommentarer
Trackback
