Känn ingen sorg för mig, Göteborg
Lite sen uppdatering om helgen, men det får jag väl leva med.
Som förväntat var den fantastisch, superhjältefesten i fredags var meget rooolig (varm och kall i mitt piltre). Roligt var även att jag fick promenadsällskap hem till Tomtebo (ofta det händer likZom, det är fan aslångt). Riktigt gentlemannamässigt beteende på min ära! Om detta är representativt för det brittiska öriket tror jag att jag emigrerar på en gång.
På lördagen var det Flux Pavilion på Scharinska, crazyvarmt och crazymycket crazydansande folk. Fick göra minityskdansen med armbågarna invikta för annat gick knappt, men det var FETT. Borde hänga där mera, så sjukt mer värt än andra ickestudentpubar som jag inte behöver nämna vid namn (fast jag menar Corona. Skitställe.).
Söndagen påbörjades med sedvanligt Skogisfika. Jag prövade deras äppelkaka för första gången och jag tror att jag såg ljuset. Vi smög en massa för att skriva ett kort till Erik som skulle åka, det gick så långt att Matt fick distrahera honom på det bästa sätt han kan (vet ni inte hur kan ni jobba med fantasin bäst ni vill). Sedan bar det av till Michelles för lite Irish stew, gottigotti. Kollade handboll och drack te. Sedan Mariehem, allmänt häng, french toast, vattenpipa osv.
Sedan kom den jobbiga biten, hejdå-biten. Hela dagen gick bra förutom tills dess. Men det känns skönt att det inte är ett hejdå på obestämd framtid, utan att han faktiskt kommer och hälsar på om tre månader (och att jag förhoppningsvis kan dra en repa förbi Deutschland i sommar).
Det är alltid synd när folk måste lämna. Men det har i alla fall varit några sjukt trevliga månader, och det är inte slut än.
(Han pussade mig på kinden men kameran missade det. Inget märkvärdigare än så, haha.)
Som förväntat var den fantastisch, superhjältefesten i fredags var meget rooolig (varm och kall i mitt piltre). Roligt var även att jag fick promenadsällskap hem till Tomtebo (ofta det händer likZom, det är fan aslångt). Riktigt gentlemannamässigt beteende på min ära! Om detta är representativt för det brittiska öriket tror jag att jag emigrerar på en gång.
På lördagen var det Flux Pavilion på Scharinska, crazyvarmt och crazymycket crazydansande folk. Fick göra minityskdansen med armbågarna invikta för annat gick knappt, men det var FETT. Borde hänga där mera, så sjukt mer värt än andra ickestudentpubar som jag inte behöver nämna vid namn (fast jag menar Corona. Skitställe.).
Söndagen påbörjades med sedvanligt Skogisfika. Jag prövade deras äppelkaka för första gången och jag tror att jag såg ljuset. Vi smög en massa för att skriva ett kort till Erik som skulle åka, det gick så långt att Matt fick distrahera honom på det bästa sätt han kan (vet ni inte hur kan ni jobba med fantasin bäst ni vill). Sedan bar det av till Michelles för lite Irish stew, gottigotti. Kollade handboll och drack te. Sedan Mariehem, allmänt häng, french toast, vattenpipa osv.
Sedan kom den jobbiga biten, hejdå-biten. Hela dagen gick bra förutom tills dess. Men det känns skönt att det inte är ett hejdå på obestämd framtid, utan att han faktiskt kommer och hälsar på om tre månader (och att jag förhoppningsvis kan dra en repa förbi Deutschland i sommar).
Det är alltid synd när folk måste lämna. Men det har i alla fall varit några sjukt trevliga månader, och det är inte slut än.
(Han pussade mig på kinden men kameran missade det. Inget märkvärdigare än så, haha.)
Kommentarer
Trackback
