3: Dina föräldrar
Mina föräldrar är fina människor. Min uppväxt har varit allt annat än svår, om möjligt så har jag fått lite väl mycket sopat framför mig men som tur var tycks det ha blivit folk av mig ändå (än så länge har jag inte blivit uppringd av Ung & Bortskämd i alla fall).
Mamma är snart 51 år gammal och jobbar som förskollärare (INTE dagisfröken, har hon poängterat mycket noga). Hon har en del lustiga egenheter för sig, som att hon inte tål att se locket till smörbyttan ligga på bordet (istället gömmer hon det på diverse olika ställen), gillar E-Type (på riktigt), inte tycker om att bada (jag misstänker rabies), kan bli helt oresonligt arg för petitesser (ytterligare skäl till att misstänka rabies) och blir läskigt engagerad när hon tittar på sport. Men som tur är så är dessa små galenskaper tämligen obetydliga om man ser till den stora bilden. Hon är en bra lyssnare, en intelligent individ, ett superbt bollplank, en stadig punkt. Och jag vet att oavsett vad som händer kan jag alltid räkna med henne.
Pappa fyller faktiskt 53 imorgon (vilket i skrivande stund är om tolv minuter). Han är någon slags miljö- och kvalitetshandläggare på ett företag som sysslar med järnvägsbyggen. Typ. I övrigt är han mycket teknikintresserad, han äger bland annat ett antal radiostyrda leksaker i form av bilar, båtar och flygplan som han gillar att pyssla med. En stereoanläggning har han också, som han petar på i det oändliga i strävan efter Det Perfekta Ljudet. Vissa kanske tycker att detta låter som en meningslös sysselsättning att lägga tid och pengar på, but I beg to disagree. Jag har nog ärvt en hel del av pappas nörderi på den fronten, även om det främst gäller bläddrandet i skivbackar än så länge (jag har inte riktigt ekonomin för att ge mig in på de tunga grejerna än). Pappa är en speciell filur som liksom gör som han tycker ganska obrytt om vad andra i sin tur tycker om det, ett personlighetsdrag som kan vara charmigt likväl som frustrerande.
Jag kan vara helt utlett irriterad på båda mina föräldrar ibland, men när det kommer till kritan gillar jag dem faktiskt. Inte bara för att vi är familj och jag måste, utan helt ärligt är de rätt sköna personer. Jag vill inte bli precis som dem, men jag är helt okej med att likna dem på många sätt. Och det gör jag, på gott och ont.
Mamma är snart 51 år gammal och jobbar som förskollärare (INTE dagisfröken, har hon poängterat mycket noga). Hon har en del lustiga egenheter för sig, som att hon inte tål att se locket till smörbyttan ligga på bordet (istället gömmer hon det på diverse olika ställen), gillar E-Type (på riktigt), inte tycker om att bada (jag misstänker rabies), kan bli helt oresonligt arg för petitesser (ytterligare skäl till att misstänka rabies) och blir läskigt engagerad när hon tittar på sport. Men som tur är så är dessa små galenskaper tämligen obetydliga om man ser till den stora bilden. Hon är en bra lyssnare, en intelligent individ, ett superbt bollplank, en stadig punkt. Och jag vet att oavsett vad som händer kan jag alltid räkna med henne.
Pappa fyller faktiskt 53 imorgon (vilket i skrivande stund är om tolv minuter). Han är någon slags miljö- och kvalitetshandläggare på ett företag som sysslar med järnvägsbyggen. Typ. I övrigt är han mycket teknikintresserad, han äger bland annat ett antal radiostyrda leksaker i form av bilar, båtar och flygplan som han gillar att pyssla med. En stereoanläggning har han också, som han petar på i det oändliga i strävan efter Det Perfekta Ljudet. Vissa kanske tycker att detta låter som en meningslös sysselsättning att lägga tid och pengar på, but I beg to disagree. Jag har nog ärvt en hel del av pappas nörderi på den fronten, även om det främst gäller bläddrandet i skivbackar än så länge (jag har inte riktigt ekonomin för att ge mig in på de tunga grejerna än). Pappa är en speciell filur som liksom gör som han tycker ganska obrytt om vad andra i sin tur tycker om det, ett personlighetsdrag som kan vara charmigt likväl som frustrerande.
Jag kan vara helt utlett irriterad på båda mina föräldrar ibland, men när det kommer till kritan gillar jag dem faktiskt. Inte bara för att vi är familj och jag måste, utan helt ärligt är de rätt sköna personer. Jag vill inte bli precis som dem, men jag är helt okej med att likna dem på många sätt. Och det gör jag, på gott och ont.
Kommentarer
Trackback
