Labecula

Det är märkligt, varför sitter jag och lyssnar på musik som framkallar dåliga minnen av forna känslostormar? Jag är nog lite av en emotionell masochist, konstnärssjälen i mig måste få näring på något sätt. Kopplingen mellan misär och kreativ genialitet är sedan länge fastställd, ingen konst utan lidande!

Gårdagskvällen hemma hos Emma (GAAAH! Dö, Spotify-reklam, dö! Men aja, det är gratis, man borde inte klaga) var väldigt trevlig, ekologisk folköl smakar som vanlig folköl fast snällare. Mindre trevligt var det att samtliga familjemedlemmar fick för sig att det var en jättebra idé att stå i korridoren utanför mitt rum och prata i telefon eller med varandra klockan 10 imorse. Varför?