Labecula

Bussen hem blev en kvällspromenad,
spontant i nygamla bekantskapers sällskap.

Promenaden hem blev en diskussion om rädslan,
fascinationen inför monstren under våra sängar.
(Som skiljer sig markant från de i bussen, men det blev som sagt ingen busstur)

Upp för backen, telefonen surrar av bekräftelse.
Nu är den tyst men behovet fyllt,
som jag är fylld av inspiration efter aftonens uppvisning i ordkrumbukter utförda av nervösa gymnaster.

Lika nervösa som jag, men modigare.
För mig blir det inga saltomortaler.
Inte ens en liten piruett.

Det blir prettodikt istället. Med grönt te i favoritblommiga koppen vid sidan av.


Det finns sämre sätt att spendera en måndagskväll.