Fridas blickar och ett nummer i fickan
Usch vad ska man göra? Tänkt att det kan vara så jobbigt att vara människa.
Nej, nu ljög jag. Det är inte jobbigt. Eller jo det är det, men det är ganska skönt att det är det, på något konstigt lite masochistiskt sätt. Hur ska man annars veta att man lever? Jag är hellre gråtfärdig och ledsnast i världen än fullständigt likgiltig, för det är i alla fall en känsla och det finns inget värre för mig än att vara tom. Då kan man ju lika gärna gå och dö på en gång.
Nu är det som tur är inte riktigt så illa, jag är inte ledsnast i världen. Jag är inte ens ledsen överhuvudtaget. Jag är stressad, orolig och paranoid, men det är okej. Det bevisar bara att jag är en människa. Jag är nog inte lika läskig och onormal som jag får för mig att folk tror att jag är. I själva verket är de likadana. Fint.
