Lose my life or lose my love
Wö, tillbaka från Hultsfred! Fast det har jag varit i strax över 24 timmar, och det har varit ett härligt dygn, fullt av bekvämligheter som sängar, datorer, soffor, tak och väggar. Vad jag har saknat riktiga väggar! Framförallt har jag saknat deras förmåga att stänga ute ljus och ljud på morgonen. Jag sov som ett litet barn i min säng inatt och behövde inte vakna till tonerna av en mansröst som skriker "JAG ÄR FEMTON ÅÅÅÅÅÅR!!!!" för full hals, om och om och om igen.
"Men hur var Hultan då???" undrar ni säkert (ni två som läser min blogg, om ni ens är så många). Jo, det var la gött som vi säger i Göteborg (inte för att jag är i Göteborg, men min dialekt genomgår konstiga förändringar så fort jag stöter på någon från västkusten, och det gör man på Hultsfred). Vi åkte tåg ner på tisdagen, vilket var okej för mig men i så party för Jonathan, eftersom vi fick sitta baklänges hela vägen ner (alltså ungefär 9 timmar) och han har en tendens att bli åksjuk. Stackars lilla vännen. Det var en kille med ett roligt skratt som viftade med en norsk flagga och försökte entusiasmera folk över det faktum att "VI SKA TILL HULTSFRED!!!", men han lyckades inte så bra.
Sen vad jag ska säga om själva festivalen vet jag inte riktigt, det finns för mycket liksom, och jag är för trött. Om det har blivit några bilder återstår att se, jag har inte tagit den lilla engångskameran till framkallning än, och det finns ju liksom inget sett att titta på bilderna och avgöra om de blev bra, eller om det ens blev överhuvudtaget. Men jag kanske skriver ett till inlägg imorgon, när jag har sovit ett tag. Nu ska jag gå och göra nattfika och seda titta på Being Human i min lillebrors rum (för så kan man göranär man är ensam hemma, tihi!).
"Men hur var Hultan då???" undrar ni säkert (ni två som läser min blogg, om ni ens är så många). Jo, det var la gött som vi säger i Göteborg (inte för att jag är i Göteborg, men min dialekt genomgår konstiga förändringar så fort jag stöter på någon från västkusten, och det gör man på Hultsfred). Vi åkte tåg ner på tisdagen, vilket var okej för mig men i så party för Jonathan, eftersom vi fick sitta baklänges hela vägen ner (alltså ungefär 9 timmar) och han har en tendens att bli åksjuk. Stackars lilla vännen. Det var en kille med ett roligt skratt som viftade med en norsk flagga och försökte entusiasmera folk över det faktum att "VI SKA TILL HULTSFRED!!!", men han lyckades inte så bra.
Sen vad jag ska säga om själva festivalen vet jag inte riktigt, det finns för mycket liksom, och jag är för trött. Om det har blivit några bilder återstår att se, jag har inte tagit den lilla engångskameran till framkallning än, och det finns ju liksom inget sett att titta på bilderna och avgöra om de blev bra, eller om det ens blev överhuvudtaget. Men jag kanske skriver ett till inlägg imorgon, när jag har sovit ett tag. Nu ska jag gå och göra nattfika och seda titta på Being Human i min lillebrors rum (för så kan man göranär man är ensam hemma, tihi!).
Kommentarer
Trackback
