Labecula

Sitter och kollar igenom Jessicas bilddagbok från början (vilket kommer att ta ett tag, för jävlar vad mycket bilder det är!). Nostalgin är stor. Det är ju naturligtvis lätt att kolla tillbaka, bara se det positiva och glömma att även de dagarna hade moln på himlen, men visst var det härligt? Inte för att det inte är härligt nu, jag står fast vid att livet blir bättre för var dag som går och för varje erfarenhet jag får, men så mycket har förändrats sen dess. Till det bättre eller det sämre vet jag inte. Går det ens att avgöra? Och har det någon som helst betydelse, egentligen?

När jag ser bilderna så blir jag påmind om alla de underbara ögonblicken, alla de fantastiska människorna som jag har haft turen att faktiskt få tillbringa tid med. Jag antar att ett "tack" är på sin plats, men att det knappast räcker. Nu får det här låta hur cheesy det vill, men jag känner verkligen kärlek till er alla.